|
|
Texten är hämtad från Nordisk
familjebok.
Project
Runeberg--Nordic literature on the
Internet since
1992
Nordisk
familjebok. Uggleupplagan.
17.
(Tryckt 1912).
Magsaft
& magsyra >>
Sidan 514 -519
Magsaft, fysiol., en vätska, som afsöndras af
körtlar, belägna i magens slemhinna. Den innehåller
saltsyra, omkr. 0,5 proc., samt två ferment, pepsin och
lipas. Pepsinet i förening med saltsyran förvandlar
koagulerade och nativa ägghvitekroppar till lättlösliga
peptoner. Lipasen klyfver emulgeradt fett (t. ex. mjölkfettet)
i fettsyra och glycerin. Man har dessutom antagit ett särskildt
ferment, löpe, som skulle koagulera ostämnet (kaseinet)
i mjölken. Undersökningar på senare tiden synas
emellertid utvisa, att löpet i själfva verket ej är
något annat än pepsin. I fastande tillstånd är
magsäckens insida öfverdragen med ett alkaliskt slem,
som afsöndras af epitelet å slemhinnans fria yta.
Afsöndring af magsaft inträder i sammanhang med
intagandet af föda. Förloppet härvid utreddes af
den ryske fysiologen P a vi o v (1889). Vid födans tuggande
och nedsväljning utlöses en retning, som på
reflexväg genom nervus vagus öf-verföres till
cellerna i magslemhinnans körtlar. Pavlov kallade denna
reflex aptitreflexen, emedan dess utlösning i väsentlig
mån är beroende på individens aptit. Inträffar
något, som stör aptiten, hämmas
magsaftafsöndringen för någon tid. Födans
smakliga anrättning och servering äro af stor
betydelse, särskildt i fråga om personer med nedsatt
matlust.
- Pavlov uppvisade den s. k. aptit-reflexen genom
följande experiment på hund. Två fistlar
anlades, den ena å matstrupen, den andra Sidan 515-516 å
magsäcken. Vid djurets utfodring föll födan ut
genom fisteln å matstrupen, under det att magsaft började
flöda ut genom magfisteln. Efter dubbelsidig afskärning
af nervus vagus uteblef magsaft-afsöndringen vid dylik
utfodring. Pavlov visade vidare, att vissa ämnen, särskildt
de s. k. extraktivämnena i köttet, utlösa
magsaftsekretion genom inverkan direkt på magslemhinnan.
Denna sekretion börjar emellertid, först sedan födan
legat en tid i magsäcken. Fettet i födan utöfvar
en hämmande inverkan på magsaftafsöndringen.
Denna verkan utlöses emellertid ej från magslemhinnan,
utan först efter det fettet inkommit i tolffingertar-men.
-
Yid det nyssnämnda experimentet kunde Pavlov erhålla
ren magsaft. Under vanliga förhållanden blandas
magsaften med den nedsväljda spotten och födan.
Emellertid sker icke, såsom man förr antagit, en
fullständig omblandning af innehållet i magsäcken.
Den fasta födan blir liggande som en klump omsluten af
magväggen, och endast det lager, som ligger intill
magslemhinnan, utsattes för magsaftens inverkan.
- För
undersökning af magsaften hos en människa låter
man personen i fråga förtära en s. k. prof
måltid. Efter viss tids förlopp upphämtas
maginnehållet med en slang, som personen får svälja.
Innehållet filtreras, och man undersöker filtratets
syregrad och dess förmåga att
digerera ägghvita. Filtratet från maginnehållet
skiljer sig väsentligt från den rena magsaften.
Saltsyran har till en del neutraliserats genom spottens alkali.
Vidare bindes densamma, såsom S j ö q vist visat
(1894), till ägghvitekropparna i maginnehållet.
Yid
sjukliga förändringar af magslemhinnan kan saltsyran
h. o. h. saknas.
- Man uppskattar mängden
magsaft, som en frisk människa afsöndrar per dygn, till
l,5 1. med 7 gr. klor som saltsyra. J- E. J-n.
Magsjukdomar
i egentlig mening äro endast de sjukdomar, som beröra
själfva magsäcken 1. ventri-keln (se Mage).
Sjukdomssymtom från och utbildade sjukdomar i denna kunna
förekomma af flera olika slag och anledningar. Man måste
härvid skilja mellan sekundära sjukliga rubbningar i
ventrikeln, beroende af och åtföljande andra
sjukdomstillstånd i kroppen, och sådana sjukdomar,
som primärt, d. v. s. i första hand, ha sitt säte
i själfva magsäcken. Som exempel på det förra
slaget kunna anföras den aptitlöshet, som åtföljer
en del akuta och kroniska infektionssjukdomar, magsymtomen vid en
del kroniska sjukdomar, som medföra s. k. kakexi, d. v. s.
allmän nedsättning af kroppens normala funktioner,
såsom ägghvitesjukdomar, höggradiga former af
blodbrist, anemi samt sjukliga rubbningar från magsäcken
vid åtskilliga nervsjukdomar, speciellt af neurastenisk art
(nervsvaghet). Yid en del af dessa sjukdomar inträda
förändringar i magsaftens (se d. o.) sammansättning
så att de vid dess digestionsarbete verksamma
beståndsdelarna, fermenten och saltsyran, minskas i mängd,
och magsaften därigenom blir svagare. Det kan t. o. m. gå
så långt, att alls icke någon magsaft längre
afsöndras, ett tillstånd, kalladt achylia gastrica,
hvarvid hela digestionsar betet måste öf-vertagas af
tarmen. Denna förekommer som ett ytterst vanligt symtom vid
höggradiga anemier och vid s. k. magneuroser eller
neurasteniska tillstånd hos ventrikeJn. Dessa magneuroser
spela öfver hufvud taget en mycket stor roll bland
magsjukdomarna. Motsatserna till brist på magsaft, s. k.
öfverproduktion af saltsyra i magsaften (hyperaci-ditet)
eller öfver hufvud taget af magslemhinne-sekret (hy p er
sekretion), äro ock nervösa fenomen från
magslemhinnan och kunna äfven framkalla sjukliga rubbningar
med en ganska växlande symtoinatologi. Utom dessa s. k.
sekretionsneuroser, d. v. s. sjukliga, af nervsystemet föranledda
förändringar i magsaftens sammansättning, finna:
från ventrikeln flera andra nervösa fenomen, t. ex.
förändringar i afseende på dess motilitet 1.
peri-staltiska rörelseförmåga. Detta kan yttra
sig som kramp med smärtor vid magsäckens ingångsport
(kardia), s. k. kardialgi, eller utgångsmynning (pylorus),
såsom nervösa uppstötningar af luft eller föda
(kräkningar) o. d., eller ock som en af muskelslapphet eller
svaghet i ventrikelväggen orsakad brist på förmåga
af normal tömning. Härigenom stannar maginnehållet
för länge i magsäcken. Detta tillstånd
åtföljes af en slapp förstoring af densamma, s.
k. magatoni. Äfvenså kan en viss grad af slapphet
(inkontinens) i utförsportens slutmuskel förefinnas.
Härvid tömmes återigen magsäckens innehåll
ovanligt hastigt ut i tarmen. Flera af dessa tillstånd äro
förenade med vissa för den sjuke oroande symtom,
smärtor, spänningar i maggropen, kräkningar,
oförmåga att fördra vissa födoämnen,
och kunna leda till sjukdomsbilder, som för läkaren
erbjuda diagnostiska svårigheter och hvilka både hos
den sjuke själf och hos hans omgifning kunna framkalla
misstanken om, att ett allvarligt organiskt maglidande
föreligger. I dessa tillstånd finna kvacksalfvare ett
rikt tillfälle till lyckade "kurer". Bland
sjukdomar, som primärt ha sitt säte i själfva
magsäcken och framkallas af akuta eller kroniska
förändringar där, äro de vanligaste de s. k.
magkatarrerna (gastritis). Den akuta magkatarren, som framkallas
af dietfel eller ock uppträder sekundärt vid diverse
infektionssjukdomar, är utmärkt därigenom, att
själfva magslemhinnan blir mer eller mindre akut
inflammerad, rodnad, svullen och slemafsöndrande. Den yttrar
sig genom aptitlöshet, äckel och kräkningar af
föda och slem, sveda och ömhet i maggropen, dålig
smak i munnen, hufvudvärk och allmänt illamående.
Stundom finnes äfven feber. I det stora flertalet fall blir
äfven tunntarmen angripen, och det utbildar sig då en
s. k. gastroenterit, som utom ofvannämnda symtom ger sig
till känna äfven genom diarré. Magsaften är
vid den akuta magkatarren svagare, med nedsättning af
saltsyrehalten och ökad mjölk- och fettsyrejäsning.
Den akuta magkatarren går vanligen lätt till hälsa
genom svält och därefter en lätt diet, renspolning
af magsäcken med alkaliska, slemlösande mineralvatten
(vichy etc.), event. medikamentösa ämnen för
lindrande af plågorna, kräkningsrörelserna etc. S
u p-purativ 1. flegmonös gastrit (gastritis phlegmonosa 1.
purulenta) är en ytterst häftig akut
magsäcksinflammation med varbildning i magsäckens
väggar, beroende merendels på allmän
var-blodförgiftning, septikopyemi, eller andra svåra
infektionssjukdomar. Under stark feber, smärta i maggropen,
yrsel och vanmakt inträder döden inom några
dagar. Den af starka gifter, såsom koncen- Sidan 517-518
trerade syror (i synnerhet svafvelsyra), alkalier, arsenik,
sublimat o. d., förorsakade magsäcksinflam-mationen,
gastritis toxica, har ett liknande, hastigt förlopp. En
vanskött eller ofta upprepad akut magkatarr kan småningom
öfvergå till kronisk form. Den primära kroniska
gastritens vanligaste orsak är eljest under lång tid
upprepade dietfel och speciellt alkoholmissbruk. Vid denna
sjukdom kan den specifika, magsaftafsöndrande apparaten i
ventrikelns slemhinna småningom atrofiera, och afsöndringen
i ventrikeln består då till största delen af ett
för digestionsarbetet värdelöst eller snarast
skadligt slem. En kronisk katarr förekommer ock som sekundär
till andra ventrikellidanden, speciellt kräfta, eller
svårare kroniska rubbningar i ventrikelns motilitet. Den
kroniska katarren har vanligen ungefär samma symtom som den
akuta, ehuru naturligtvis ej af så häftig art. Feber
saknas sålunda i regel. Ett vanligt symtom af den kroniska
gastriten äro slemkräkningar på fastande mage på
morgonen (s. k. vomitus matutinus), hvaraf ofta just alkoholister
beröras. Till dessa kräkningar bidrager säkerligen
ofta den samtidigt med magkatarren ofta förefintliga
kroniska svalgkatarren med dess slembildning i den del af
svalget, hvarifrån kräkningsrörelserna lättast
utlösas. Den kroniska katarren är ofta svårbotlig,
beroende på, att förändringen af magslemhinnan
hunnit långt utvecklas, innan en rationell behandling
igångsatts. Behandlingen består hufvudsakligen i
skonsam diet, mineralvattenkurer, eventuellt magsköljningar
(se Ma g p u m p).
Magsåret (ulcus ventriculi) är
en af mag-slemhinnans vanligaste sjukdomar. Dess uppkomstsätt
är ännu oklart. Sannolikt framkallas det genom en lokal
nutritionsrubbning på ett ställe af
slemhinnan, hvilket orsakar ett lokalt sönderfall (jfr Mage,
sp. 458 och fig. 4). Såret fortskrider sedan genom
digestion af magsaften. Utom dylika sår, som utmärkas
genom rundad kant och kraterliknande form, kunna i magsäcken
förekomma dels små slemhinnesår, s. k.
erosioner, i de flesta fall utan större patologisk
betydelse, dels äfven kräftsår i sönderfallande
kräftsvulster. Från alla dylika sår kunna
blödningar uppkomma. Det enkla magsåret har en viss
tendens att fortskrida och obenägenhet att läkas och
kan, om det försummas, leda till ytterst allvarliga följder
samt medföra död genom förblödning eller
därigenom, att såret genomborrar magsäcken. I
sistnämnda fall medför det i bukhålan inkommande
maginnehållet lätt allmän bukinflammation och
död, om operation icke kan företagas. Det vanliga
magsåret är emellertid vanligen icke någon
dödlig sjukdom. Det yttrar sig genom häftig smärta
i maggropen, ofta nog utstrålande åt ryggen, mellan
nedre delen af skulderbladen, ömhet i maggropen, ventrikelns
oförmåga att fördraga viss föda samt
kräkningar. Äro dessa blodförande och härvid
ofta kaffesumpliknande (hcematemesis), stöder det i hög
grad misstanken om, att magsår föreligger.
Afföringarna äro då ock svarta, tjär-liknande.
Vid det vanliga magsåret visar magsaften i de flesta fall
hög, mer än normal saltsyrehalt. Magsåret
anträffas dubbelt så ofta hos kvinnor som hos män
och endast högst sällan hos barn under 10 år samt
hos gamla. Det har en viss benägen- het att recidivera och
måste underkastas noggrann behandling, längre tids
sängläge, svält och sedan systematisk diet. För
att minska magsaftens syre-grad ger man gärna alkaliska
medel (mineralvatten, bikarbonat etc.). För undvikande af
recidiv äro drickkurer af mineralvatten (i Karlsbad, Vichy
etc.) af god verkan. Magsåret läker sig medelst ärr
i ventrikelslemhinnan. Sitta dessa, såsom ofta är
fallet, intill magsäckens utförsmynning (pylo-rus), kan
följden lätt bli en ärrig förträngning
af denna. Detta åter hindrar födans passage ut till
tarmen, kan medföra dess stagnation i magsäcken och
orsaka en magsäcksutvidgning (dilation, gastro-ektasi) och
s. k. motorisk insufficiens hos magsäcken. Denna magsjukdom
har en särskild symtombild, hvars mest karakteristiska drag
äro voluminösa kräkningar flera timmar efter
måltid. Tillståndet kan så skadligt inverka på
organismens tillgodogörande af födan, att en operation
måste göras, vid hvilken ventrikel och tunntarm sys
samman och en ny öppning göres dem emellan
(gastroenterosto-mi). Utom magsäcksutvidgning kunna andra
form-och lägeförändringar af magsäcken
åstadkomma sjukliga symtom, t. ex. den s. k.
timglasventrikeln, där magsäcken är liksom
hopdragen på midten, eller magsäckssänkningen
(gastrop to sen), som äfven förekommer tillsammans med
en utvidgning af ventrikeln.
Magkräfta 1.
ventrikelkräfta (cancer ventriculi), som nästan alltid
är primär i detta organ, finnes af flera slag, såsom
den hårda (skir-ren), den mjuka (märgkräftan) och
den gela-tinösa. Kräftan har oftast sitt säte
närmare pylorus (pyloruskräfta), där den ofta
ringformigt utbreder sig och medför förträngning i
ventrikelns pylorusdel. Därnäst ofta förekommer
den utefter curvatura minor och vid magmunnen (cardia). Den har
benägenhet att breda ut sig öfver hela ventrikeln
(oftast blir dock fundus förskonad) och infiltrerar
småningom alla lager i magväggen, som i skirren blir
sammandragen, hård och betydligt för-tjockad.
Medullärkräftan (märgkräftan) faller lätt
sönder, öfvergår till kräftsår och
medför blödningar. Den medför ock lätt
sekundära kräftaflagrin-gar (kräftmetastaser) i
buken, lefvern, lungorna m. fl. ställen. Symtomen af
magkräfta, som mera tillhör den mognare åldern
(sällan före 30 år), likna i början dem af
magkatarr, sedan dem af magsår (genom smärta och
blödningar). Vid ven-trikelkräftan uppträder
vanligen snart s. k. kakexi, men diagnosen hör ofta till
läkarens svåraste uppgifter, i det att intet symtom är
säkert bevisande. Vid kräfta minskas ofta magsäckens
motoriska sufficiens (se ofvan) och afföringen blir trög.
Saltsyrehalten är ofta ringa eller saknas. Vid
pylo-rusförträngning genom kräfta förekomma
vanligen kräkningar några timmar efter måltiderna.
Vid kräfta i magmunnen inträder svårighet att få
ned maten i ventrikeln, och äfven magsonden möter då
motstånd. Någon specifik orsak till magkräfta är
ännu icke funnen. Den kan stundom uppträda flera gånger
i samma familj och i vissa trakter mera än i andra. På
flera platser i de varmare länderna är den sällsynt,
i Schweiz, Holland och Förenta staterna särskildt
vanlig. Landtbefolkning synes nästan mera utsatt än
städernas invånare. Mag-kräftan är obotlig
och förlöper vanligen dödligt,Sidan 519-520 ofta
under svårt lidande för den sjuke inom ett eller par
år. I sällsynta fall kan det lyckas att tidigt
diagnosticera lidandet och medelst operation fullständigt
aflägsna det onda. Bland de i vanligt språkbruk
använda magsjukdomsbenämningar, hvilka dock ej beteckna
någon bestämd sjukdom, märkes magsyra. Den är
ett symtom, som kan förekomma vid flera magsjukdomar,
träffas ofta nog vid den kroniska magkatarren och beror då
icke, som namnet låter förmoda, på en förökning
af magsaftens fysiologiska syra, saltsyran, utan på
uppkomsten af organiska syror, bland hvilka de viktigaste äro
mjölk- och smörsyran. De bildas under därtill
lämpliga förhållanden (vid minskning af den
normala saltsyremängden) genom jäsning af vissa
födoämnen (kolhydrat). Halsbränna (pyrosis), den
känsla af sveda, som från maggropen i matstrupens
riktning sträcker sig upp mot halsen, är ett vanligt
symtom vid flera magsjukdomar, men saknar specifik diagnostisk
betydelse.
- Magblödning (hcemote-mesis) förekommer,
såsom ofvan nämnts, oftast vid det enkla magsåret
eller vid kräfta, då denna sönderfallit och
bildat ett öppet sår. Blödningar vid magsår
äro vanligen störst och kunna vara lifsfar-liga genom
förblödning. Hos hysteriska individer har man någon
gång iakttagit magblödningar utan magsår.
Magblödningar kunna ock förekomma vid s. k.
lefvercirrhos (se Lefversjukdomar). I dessa fall beror blödningen
på bristningen af åderbråck af blodådror
(vener) kring magmunnen och i nedre delen af matstrupen och är
således venös, till skillnad från
magsårsblödningarna, som äro af arteriell art.
Äfven dessa venösa blödningar kunna medföra
död. I. H.
Magskärfven, anat. Se
Bröstben.
Magsköljning, med. Se Magpump.
Magsond,
med. Se Magpump. Magspottkörtel, detsamma som bukspottkörtel
(se d. o.).
Magsyra, med. Se M a g n e s i a 2 och
Magsjukdomar, sp. 519.
Magsår, med., är den
vanligaste orsaken till blodkräkning. Se Magsjukdomar, sp.
517.
Magsäck, anat. SeJVIage, sp. 456.
Magsäcksinflammatiön, med. Se Magsjukdomar, sp.
517.
Magsäckskräfta (M a g k r ä f t a), med.
Se K r ä f-t a, sp. 143, och Magsjukdomar, sp.
518.
Magsäckssänkning (gastroptos), med. Se
Magsjukdomar, sp. 518.
Magsäcksutvidgning (gastroektasi),
med. Se Magsjukdomar, sp. 518.
|
|