Texten är hämtad från Nordisk familjebok.
Project Runeberg--Nordic literature on the Internet since 1992

Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 8.
Tryckt 1908
Fosforförgiftning >>
Sidan 951 - 959

Upplagd 2003-05-23. Reviderad 06-05-27

Från sidan 951
Fosfat (fr. och eng. Phosphate).
1. Kem., gemensamt namn för fosforsyrans salter.
2. Landtbr. Fosforsyra är ett af växternas viktigaste näringsämnen, som kommer till användning i synnerhet vid bildning af fröna, hvilka innehålla jämförelsevis mycket däraf. Jorden innehåller i allmänhet alltför litet af fosforsyra, för att ekonomiskt lönande skördar skola kunna erhållas, och äfven kreatursgödseln innehåller jämförelsevis litet af detta ämne. Därför tillföras vid rationellt jordbruk fosfathaltiga konstgödningsmedel till åker-och ängsjorden. Fosforsyran bindes i jorden i sådan form, att den ej kan utlösas af vatten, men upplöses småningom mer eller mindre lätt af växternas rötter och af den sura markvätskan. Lättast tillgängliga äro för växterna monofosfat (enbasiskt sura fosfat), som förekomma i superfosfat,............................................

Fosfatdiabetes. Se fosfaturi.

Fosfaturi. (af fosfat, se d. o., och grek. uréin, .låta sitt vatten), med., en sådan urinbeskaffenhet, .att urinen genast vid låtandet eller strax .därefter är grumlig af utfällda kalk- och .magnesiafosfater. Fällningen löses ej vid uppvärmning, .men lätt vid tillsats af syror, såsom ättik- eller .salpetersyra. En orsak till grumlingens uppkomst är .således en minskning af urinens syregrad; reaktionen .är också vanligen alkalisk eller åtminstone neutral .eller endast svagt sur. En dylik alkalinuri med däraf beångad fosfatutfällning eger rum hos äfven fullt friska personer efter förtärandet af .större mängder alkaliskt vatten eller bikarbonat .samt efter rikliga måltider, då blodets och urinens .syregrad temporärt minskas därigenom, att en del .saltsyra afsöndras tiil ventrikeln (s. k. fysiologisk .fosfatur i). Då fosfaturien uppträder mera ihållande .och utan påvisbara dietfel och digestionsrubbningar, .kallas den patologisk. Den anträffas hos alla åldrar, .vanligen kombinerad med neurasteniens skiftande symtom .och ej sällan såsom svit af någon sjukdom i . .urogenitalapparaten. Sendtner visade 1888, .att fosfaturien i dessa fall berodde på en ökad .kalkafsönd-ring genom njurarna med motsvarande .minskning af kalkafsöndringen till tarmen, under .det fosforsyrehalten i urinen ej var stegrad. Det .ser ut, som om för vissa fall felet låge i en .bristande tarmfunktion, för andra åter i en felaktig .njursekretion. Den för patienten ledsammaste följden .af fosfaturien torde väl vara den, om de utfällda .fosfaterna ej hinna fullständigt utspolas från .njurar och blåsa, utan bli liggande där och bilda .grus och sten. Dessa fosfatstenar äro i Sverige .mycket vanliga och böra helst operativt aflägsnas, .hvarefter dieten ordnas så, att fosfaturien om .möjligt försvinner. - Principerna för den dietiska .behandlingen af den patologiska fosfaturien äro: .kalkfattig föda, inga starka alkaliska vatten. För .att höja urinens syregrad ges saltsyra, salicylsyra, .urotropin m. m. Genom dylika åtgärder kan i flertalet .fall en fosfaturi bringas att försvinna och med .den ej sällan de åtföljande nervösa symtomen.
- .Fosfatdiabetes (Diabetes phos-phaticns Teissier) är .en mycket sällsynt och i alla fall föga känd sjukdom, .som skall förete törst, stor urinmängd och öfriga .den vanliga sockersjukans symtom, t. o. m. starr, .men ej socker- utan i stället en abnormt stor .fosforsyreafsöndring. Experimentella undersökningar .låta förmoda en rubbad sköldkörtelfunktion .såsom orsak till dylika förändringar i .fosforsyreomsättningen. E. Landergren.

Fosforförgiftning. Den gula fosforn (se Fosfor) upptages långsamt ur tarmen på grund af sin ytterst ringa löslighet i vatten. Uppsugningen sker mest i ångform, i det att fosforn af dunstar; galla och fett i tarmen befordra fosforns inträngande genom tarmväggen. Den resorberade (uppsugna) fosforn förblir länge oförändrad i sin giftiga form, emedan den är ytterst svårtillgänglig för organismens oxiderande krafter och endast småningom öfverföres till jämförelsevis oskyldig fosforsyrlighet och fosforsyra. Man har sökt förklara fosforns giftighet genom antagandet, att den skulle i kroppen öfverföras till synnerligen giftigt fosforväte. Detta är dock antagligen icke riktigt, utan vid fosforförgiftning är säkerligen fosforn själf verksam. Fosforn framkallar blott en relativt obetydlig lokal retning. Bland direkta organverkningar är blott en af vikt, nämligen en vid stor dos framträdande verkan på hjärtat, som medför en stark nedsättning af blodtrycket, stundom plötslig död af hjärtförlamning. I öfrigt utöfvar fosforn ett genomgripande inflytande på ämnesomsättningen, på cellernas och organens näringstillstånd. Den är ett synnerligen farligt ämnesomsättningsgift. Vissa sönderdelnings-processer, särskildt af kväfvehaltigt material, ägg-hvita o. d., försiggå i större omfattning än normalt, hvarigenom mängden kväfve i urinen snart ökas betydligt; men dessa processer förlöpa tillika ofullständigt och på ett abnormt sätt: mängden urinämne är ofta relativt minskad, och i stället uppträda ammoniak i ökad kvantitet samt leucin, tyro-sin och peptonartade kroppar jämte s. k. köttmjölksyra och gallfärgämne, hvilket torde härröra från för-stördt blodfärgämne, då en mängd röda blodkroppar går under. Andra omsättningsprocesser i kroppen, såsom oxidationerna, äro hämmade; upptagandet af syrgas och afgifvandet af kolsyra äro därför nedsatta. Såsom uttryck för alla dessa rubbningar i ämnesomsättningen äro att anse de degenerativa förändringar med anhopning af fett, s. k. fett-degeneration (se D e g e n e r a t i o n), som uppträda i de flesta organ, framför allt i lefvern, njurarna, hjärtat, skelettmusklerna och blodkärlens väggar. Delvis torde denna anhopning af fett bero-på en nedsatt förmåga hos de förgiftade cellerna att på normalt sätt förbränna fettet, delvis äfven på ett abnormt rikligt uppträdande af fett i de nämnda organen antingen till följd af en ökad transport af fett till dessa eller möjligen genom en fettbildning på platsen. Nu antydda förändringar störa mer eller mindre organens förrättningar. (Sida 957) Lefvern sväller starkt, mest genom den starka fett-anhopningen; gallafsöndringen aftager. Till följd af lefverns sjukliga förändring samt af bildningen af gallfärgämno från förstördt hemoglobin uppträder gallfärgämne i blodet och ger anledning till gulsot '(icterus). Till följd af fettdegenerationen i blodkärlens väggar blifva dessa sköra, och på grund däraf inställa sig blödningar i alla möjliga organ, bl. a. näsblödningar, blodkräkningar, blodiga affö-ringar och blödningar från de kvinnliga könsorganen. Hos hafvande kvinnor uppträda vid fosfor-förgiftning blödningar i lifmodern och i moderkakan, hvarigenom fostret dödas och bringas att af gå. Denna egenskap hos fosforn har, särskildt hos oss i Sverige, under en följd af år gifvit anledning till en omfattande användning af fosfor (i synnerhet fosfortändstickor) såsom fosterfördrifnings-inedel. Detta olycksaliga förfaringssätt har kostat många hundra kvinnor lifvet. Från midten af 1870-talet spred sig "epidemien" från landskap till landskap, och antalet dödsfall tilltog raskt, tills ändtligen 30 mars 1900 en förordning utkom och trädde i kraft l juli 1901 med förbud mot försäljning af fosforstickor, hvarefter antalet fosforförgiftningar nästan med ett slag sjönk till ett minimum. - Fosforns giftighet är betydande. Är den fi it fördelad eller löst t. ex. i olja, förorsaka 15 mg. hos vuxen människa svår förgiftning och 50 mg. död; hela stycken fosfor äro på grund af svårlösligheten vida mindre farliga. Barn äro stundom ytterligt känsliga: en 2-åring dog af 1,2 mg., gifna i lefvertran under loppet af 3 dagar. Den akuta fosforförgiftningen utvecklar sig på ett egendomligt sätt. En eller några timmar efter giftets intagande uppträda obehag och smärtor i magtrakten, kanske en eller annan kräkning. Dessa symtom gå emellertid snart öfver, och under en eller ett par dagar känner sig vederbörande åter kry och tror, att allt är öfver. Under tiden har emellertid giftet uppsugits, och efter 2-3 dagar följa nu åter magsmärtor, kräkningar, diarré, gulsot, blödningar samt höggradig matthet och svaghet. Urinen, som snart blir mycket sparsam, innehåller utom ofvannämnda abnorma produkter äfven ägg-hvita och fettdegenererade njurepitel, f ettdroppar m. m. Under tilltagande kollaps inträder döden efter några dagar, en vecka eller mera. - Den akuta fosforförgiftningen behandlas med magskölj-ning eller kräkmedel samt med ingifvande af gammal, rå terpentinolja, 2-4 gr. i dosen upprepade gånger, samt slemmiga vätskor. Den råa terpen-tinoljan befordrar fosforns oxidation, hvarvid den blir ofarlig. Fett, olja, mjölk o. d. undvikas, då de befordra lösning och uppsugning af fosforn. På bindväf utöfvar fosforn ej sällan, särskildt i små, under längre tid upprepade doser en irritation, ledande till ökad utveckling af dessa väfnader, så t. ex. i magslemhinnan, lefvern och njurarna. Om vid en akut fosforförgiftning patienten lefver längre tid, kan allt fettet jämte en mängd sönderfallna lefverceller resorberas ur lefvern och till följd af stödjebindväfvens förökning och efterföljande skrump-ning organet blifva abnormt litet och fast - s. k. atrofisk lefvercirros. - Intressantast är verkan af helt små, upprepade fosfordoser på benväfven, särskildt hos unga, växande individer. Hos dem utbildas en abnormt riklig mängd fast, kompakt ben-väfnad, på bekostnad såväl af de rörformiga benens märgkanaler som de korta benens svampiga (spongi-ösa) substans; t. o. ni. de ytterst fina s. k. Haverska kanalerna (för den kompakta benväfnadens näring) blifva mycket trängre än vanligt. Denna egenskap hos fosforn ligger till grund för de förändringar i käkbenen, särskildt underkäken, hvilka väsentligen karakterisera den s. k. kroniska fosforförgiftningen, som förekommer hos arbetare i fabriker för framställning af fosfor och af fosfortändstickor. Vid dålig skötsel af mun och tänder med tandstensbild-ning, tandkaries o. d., då fosfor (fosforångor?) får tillfälle att komma i beröring med själfva käkbenets benhinna, uppträder på denna en nybildning af ben, och då samtidigt bakterier (varmikrokocker o. d.) komma till från munhålan, framkallas en sjuklig process, som leder till bortdöende (nekros) af käkbenet, s. k. fosfornekros, antingen i form af större stycken ("sekvestrar") eller af små fragment. Äfven den genom fosforretningen uppkomna, nybildade bensubstansen ("sekvesterlådan") kan delvis sönderfalla. Benstyckena utstötas småningom under varbildning, och stora delar af käkarna kunna under loppet af månader eller år på detta sätt förstöras, om ej i tid patienten undandrages giftets inflytande och det sjuka aflägsnas genom en operation. Vid noggrann vård af mun och tänder är faran för fosfornekros ej stor, och på senare tid har sjukdomen blifvit sällsyntare, sedan användningen af gul fosfor förbjudits och hygienen inom fabrikslokalerna förbättrats m. m. (Jfr k. förordn. 9 dec. 1896.) - Till följd af sin inverkan på benväfnaden användes fosforn af en del läkare, enligt uppgift med framgång, som läkemedel, nämligen vid sjukdomar, som medföra en utveckling af abnormt mjuk bensubstans, såsom vid "engelska sjukan" (rakitis) eller en uppmjukning och abnorm skörhet af redan utveckladt ben, t. ex. vid s. k. osteomalaci. Många barnläkare anse nyttan af fosforbehandling vid rakitis tvifvelaktig och frukta med skäl det farliga giftet, som af och till verkar skadligt äfven i de för barn brukliga, ytterst små doserna - 0,i-0,3 mg. Läkemedlet ges vanligen i form af Oleum phosphoratum, bestående af mandelolja med l proc. fosfor och 5 proc. eter, i lämplig grad utspädd med fisklefverolja; äfven nyberedda piller kunna användas. Maximaldosen för vuxen person är l mg. Den förr brukliga användningen af fosfor likasom af vissa moderna fosforhaltiga preparat såsom stimulerande medel vid nervsjukdomar, svåra anemier o. d. saknar säkert underlag. Fosforväte är en särdeles giftig gas; redan 0,025-0,04 pro mille fosforväte i inandningsluften dödar katter; effekten består i kortvarig retning och därpå förlamning af centrala nervsystemet. Små, men under ogynnsamma förhållanden dock säkerligen farliga mängder fosforväte utvecklas vid arbeten med vanlig gul fosfor och förekomma äfven (i mängder af 0,02-0,oe proc.) i acetylengas, som för belysningsändamål framställes ur kalciumkarbid. Eätt betydliga mängder fosforväte (jämte spår af arsenikväte) kunna vid tillträde af vatten eller fuktig luft komma till utveckling ur s. k. kiseljärn; vid transport af sådant på fartyg ha flera gånger (jfr T j e r n i a k) det utdunstade fosforvätet åstadkommit förgiftningar med dödlig utgång. En sådan förgiftning yttrar sig med ångestkänsla, sida 959 tryck och smärta öfver bröstet, andnöd, torrhosta, dof hufvud-värk, yrsel, öronsusning", alltmer tilltagande svaghet, djup dvala och död genom förlamning. I tändsticksindustrien har efter förbudet mot användning af gul fosfor en förening mellan fosfor och svafvel, s. k. fosforseskvisulfid, P4S3, kommit till användning. Preparatet utgöres af grågrönaktiga stycken eller ett groft blekgult pulver med en synnerligen obehaglig lukt af svafvelväte. Äfven detta ämne är i viss mån giftigt, men vida mindre än gul fosfor, då det är olösligt i alla fysiologiska lösningsmedel samt sönderdelas långsamt och med svårighet. Fara för missbruk af fosfor-seskvisulfidtändstickor såsom af de gamla fosfor-stickorna synes ej föreligga. C. G. S.

SR – VETENSKAPSRADION, den 11 februari 2009 Länk

Dolt fosfat farligt för njursjuka

Patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion har svårt att utsöndra olika ämnen; bland annat fosfat. Detta leder i sin tur till problem med höga fosfatkoncentrationer i blodet. Nu visar en studie i senaste numret av det amerikanska läkaresällskapets tidskrift JAMA att det går att sänka mängden fosfat i blodet genom att ändra kosten. Men det är inte alltid så enkelt eftersom mycket fosfat är dolt i maten.

Professor Anders Alvestrand om fosfat i mat

Anders Alvestrand är professor i njursjukdomar vid Karolinska Institutet i Solna. Han menar att det är en viktig fråga för många patienter med dålig njurfunktion.

– Det fosfat som ansamlas i blodet hos patienter som inte kan utsöndra det på ett normalt sätt, det fosfatet måste ta vägen någon stans och det hamnar i hjärta och kärl, säger professor Anders Alvestrand.

Ökad risk för hjärt- kärlsjukdomar
Höga halter av fosfat i blodet tror man är huvudanledningen till att njursjuka löper en kraftigt ökad risk att dö av hjärt- kärlsjukdomar.

Detta är en del av sammanställningen om "Biologiska effekter av radio- och mikrovågor genom interaktion med kemikalier och miljögifter".
Av Thorleif Sand, som har arbetat med kommersiell kommunikationsradio, radiosystem samt mikro- och minidatorer i mer än 20 år.