|
|
Texten är hämtad från;
(Tryckt 1910)
Sidan 1422-1430
avläst med OCR-teknik.
Filnamn Jod_Nf_1910.html
Uppplagd på www.malfall.se i mars
2005
Reviderad 05-03-07
Sidan 1422
Jod [jådd], Jodum (af grek. ioeides,
violblå, med hänsyn till jodgasens färg),
kem., ett till saltbildarnas grupp hörande grundämne, som
1811 upptäcktes af Courtois.
Jod förekommer i naturen aldrig i fritt tillstånd, sällan
i förening med tunga metaller, såsom kvicksilfver och silfver, oftast i
förening med natrium eller magnesium eller som jodsyrans
natriumsalt.
Små mängder jod förekomma i hafsvatten, enligt nyare
undersökningar dock icke i form af oorganiska salter, utan organiskt
bundna.
Hafsalger (fuka-céer, laminarier m. fl.) upptaga och
anrika hafsvattnets jod i form af jodmetaller, hvilka återstå i askan,
sedan algerna förbränts. Denna aska (benämnd kelp och varek) begagnades
för sodatillverkning och utgjorde äfven ett råämne för
jodfabrikationen. Ur kelp och varek erhålles jod på det sätt, att askan
utlakas med vatten och lösningen koncentreras genom afdunstning,
hvarefter den lämnas att kristallisera. Glaubersalt, soda och andra
salter utkristallisera. Moderluten, som utom jodmetaller äfven
innehåller stora mängder undersvafvelsyrliga salter och lösliga
svafvelmetaller, försättes med svafvelsyra, då de sistnämnda ämnena
sönderdelas under afskiljande af svafvel. Vissa spongier af
aplysinidernas och spongidernas familjer äro rika på jodospongin,
en organisk förening, som föres till albuminoiderna (se d. o.) och vid
spjälkning ger bl. a. tyrosin.
Sköldkörteln (thyreoidea) innehåller ett fysiologiskt
verksamt ämne, tyrojodin (se Jodotyrin) med 9,3 proc. Jod.
Det i vår tid viktigaste råämnet för jodtillverkningen utgöres
af moderlutarna från chilesalpeterfabrikationen, hvilka i genomsnitt
innehålla 92 proc. natriumjodat. Joden utfälles härur med
svafvelsyrlighet och försändes därpå till Europa, där den renas genom
sublimation. Den
1423
1423 Jodakne-Jodhpur 1424
sydamerikanska råsalpetern innehåjjer själf i medeltal 0,05
proc. jod. I rent tillstånd är jod ett svart-grått, nästan metalliskt
glänsande, i rornbiska taflor kristalliserande ämne af 4,93 eg. vikt.
Redan vid vanlig temperatur förflyktigas jod och utbreder till följd
däraf en oangenäm, klorlik lukt. Vid 116° smälter den och kokar vid
183°, hvarvid den förvandlas till en mörkt violett gas (af 8,7 eg.
vikt), som vid afkylning förtätas till grafitliknande fjäll. Jod löses
endast obetydligt i rent vatten (l del jod på 7,000 delar vatten) till
en gul lösning. Sättes åter jodväte eller jodkalium till vattnet,
upptager detta rikliga mängder jod och färgas mörkbrunt; denna lösning
användes i medicinen och som mikro-kemiskt reagens. I alkohol och eter
löses jod lätt med mörkbrun färg (jodtinktur). Äfven i kloroform
och kolsvafla löses jod rikligt, med vacker violett färg. Utmärkande
för jod är, att den äfven i mycket små mängder färgar stärkelse och
amyloid blå samt ägghviteartade ämnen och huden gula.
Jod är giftig. I kemiskt hänseende liknar den klor och brom, är liksom
dessa till väte och metaller ett en-atomigt grundämne, till syre
däremot, liksom kloren, ett sjuatomigt element.
Jodens f rändskap till väte och metaller är dock vida svagare än
klorens och bromens, till följd hvaraf jod icke på långt när har
samma frätande verkningar som kloren och ur sina metallföreningar
utdrifves af klor och brom.
Däremot har jod större frändskap till syre. Jodens atorn-yikt är 127
och tecknas J. Jodens förening med väte, jodväte, HJ, är en färglös, i
luften rykande gas, som begärligt absorberas af vatten, då en starkt
sur lösning, jodvätesyra, erhålles. Den 57-pro-centiga lösningen af
jodvätesyra i vatten öfverdestil-lerar oförändrad vid 187°.
Jodvätesyran liknar i allt väsentligt klorvätesyran; den ger med
metalloxider vatten och jodmetaller (j o d u r e r och j o d i d e r)
samt löser många metaller under utveckling af vätgas. Däremot är jod
vätet en vida mindre beständig förening än klorvätet. Gasen sönderdelas
delvis redan vid 180° i jod och vätgas, och lösningen syrsattes af
luftens syre, hvarvid vatten och fri jod, som utkristalliserar, uppstå.
Joden ger två syrehaltiga syror, j o d s y r a, HOJ02 eller (HOJ02)2,
hvilken framstäl-les genom kokning af jod med koncentrerad
salpetersyra, och öfverjodsyra, (H0)5JO, bägge fasta, kristalliserande,
färglösa ämnen. Se äfven Jodometri. Om jods användning i medicinen se
Jodipin, Jodoform och Jodpreparat. I den kemiska tekniken användes jod
dessutom för framställning af vissa organiska färgämnen. P. T. C. (H.
E.)
Jodakne. Se Jodförgiftning.
Jodalbacid. Se Jodipin.
Jodäter, kem. Se Jodsalt er.
Jodbensol [-sål], kem., vätska (kp. 185°) af
sammansättningen C6 H5 J, framställes ur diazonium-salter och
kopparjodur. Se vidare Jodonium-baser. H. E.
...........
Jodförgiftning, Jodism. Omkr. 3 gr. ren jod kan medföra
döden för en fullvuxen människa. Jodförgiftningar ha ibland inträffat
efter medikamentös användning af jodpreparat, mest efter insprutning af
jodtinktur i serösa hålor eller i äggstockcystor. Förgiftning kan
stundom framkallas äfven genom inandning af jodångor i fabriker, vid
kemiska arbeten o s. v. Den akuta förgiftningen genom direkt införande
af jod eller jodtinktur i magen eller på andra vägar gifver sig till
känna genom en häftig gas-troenterit, magplågor, uppkräkning af
brungula massor eller af blå, om stärkelsehaltiga ämnen samtidigt
finnas i magsäcken. Därjämte märkas slöhet, röd-blåaktig färgning af
huden (cyanos) och hudutslag m. m. Stärkelse, klister och ägghvita äro
goda möt-gifter. Den kroniska eller konstitutionella jodförgiftningen
uppkommer i regel genom långvarigt bruk af större doser jodider
(jodkalium eller jodnatrium). De viktigaste symtomen äro ett vanligen
af varfyllda blå-sor (pustler) bestående hudutslag (Jodakne), mest 1
ansiktet och på ryggen, spottflytning, snufva och hosta, lindrig feber,
allmän kraftnedsättning, hufvud värk, oro och yrsel (jodrus), störd
digestion och afmagring (jodkakexi). Dessa verkningar försvinna
småningom efter upphörande med jodmedlets intagande, i synnerhet under
inflytande af en stärkande diet. Symtomen från hud och slemhinnor ha
antagits bero på den retande inverkan af fri jod, som afskiljes ur
jodiderna. F- B. (C. G. S.)
Jodgrönt. Se Anilin färger, sp. 1033.
1425-
Jodid och Jodur, kem., salt af jodvätesyra,
eller förening af en metall med jod. Jodurer motsvara oxiduler och
klorurer, jodider oxider och klorider. Jodmetaller äro i allmänhet
lättlösliga; men äfven olösliga och svårlösliga finnas, t. ex.
jodsilfver, jodbly, jodkvicksilfver och kopparjodur. De äro stundom
vackert färgade, t. ex. kvicksilfverjodid gul eller scharlakansröd,
jodbly, guldgult. De igenkännas därpå, att de med en ringa mängd klor
af skilj a fri jod, som med lätthet upptäckes med tillhjälp af
stärkelse eller kolsvafla (jfr Jod). P. T. a* Jodipin, med.
farm., ett af de moderna ersättningsmedel för jodkalium, i hvilka
jod bundits vid ägghvita (jodalbacid) eller vid fett, består af jod,
adderadt till sesamolja (se d. o.). Jodipin är dels 10-procentig,
blekgul, dels 25-procentig, gulröd - i bägge fallen en tjockflytande,
oljeartad vätska. Det svagare preparatet intages, l tesked till l
dessertsked 3 gånger dagligen; det starkare insprutas under huden i dos
af 10-20 kbcm., med flera dagars paus. Efter intagning uppsuges Jodipin
raskt, efter insprut-ning däremot långsamt. Utsöndringen af jod sker
betydligt långsammare än efter intagning af jodkalium, särskildt om
jodipinet insprutats under huden. Vid båda applikationssätten aflagras
jodfett i organen. Verkan är mildare och mindre behäftad
med biverkningar än vid bruk af jodkalium. Om än vanligen
mindre effektivt än sistnämnda medel, lär jodipin dock vid energisk
användning kunna göra god nytta äfven i svåra fall som jodkalium. Se
Jodpreparat. C. G. S. Jodism, jodförgiftning (se d. o.). Jodjodkalium,
bot., en lösning af jod i vattenlös-ning af jodkalium, som
i den botaniska tekniken allmänt användes till påvisande af stärkelse,
amylo-dextrin och glykogen. G. L-m.
Jodjärnpiller, med. farm. Se Järnpiller.
Jodkakexi. Se Jodförgiftning.
Jodkalium, kem., ett lättlösligt, i färglösa
kuber kristalliserande salt, KJ, som erhålles genom neutralisering af
kaliumkarbonat med jodvätesyra eller genom fällning af järnjodur med
kaliumkarbonat och lösningens afdunstning till kristallisation.
Jodkalium användes för kvantitativ bestämning af klor och för beredning
af vissa jodlösningar (se Jod) samt i medicinen (se J o d k a l i u m s
a l f v a). P. T. C.*
Jodkäliumsalfva, Unguentum jodeti kalici, med. farm.,
är numera utesluten ur Sv. farmakopén. Den bereddes genom att 2 delar
jodkalium refvos med l del vatten och att under rifning sedan
tillsattes 17 delar glycerinsalfva. Ehuru jodkalium ur sådan salfva kan
bringas till upptagande genom huden, har medlet dock numera i allmänhet
kommit ur bruk. O T. S. (C. G. S.) ........................
Jodmetaller, kem. Se Jod och Jodid. Jodmetyl,
kem., detsamma som metyljodid, tung, flyktig vätska (kp.
44°) af sammansättningen CH3 J, framställes genom inverkan af träsprit
(metylalkohol) på jodfosfor och användes för att införa gruppen metyl,
CH3, i organiska ämnen. H. E.
Jodnatrium. Se Jodpreparat och Jodsalter.
................
Jodobensol [-sal], kem. SeJodoniumbaser.
...............
Jodoform (Jodofo'rmium), CHJ3, med. farm.,
erhålles genom tillsats af vatten till de blandade lösningarna af jod
och kaliumhydrat i alkohol. Jodoform är ett tungt ämne, som innehåller
omkr. 96,7 proc. jod. Det kristalliserar i citrongula fjäll, hvilka äro
mycket svårlösliga i vatten, men lättare lösliga i alkohol, kloroform,
eter och oljor samt lättast i kolsvafla. Emedan jodoformen förflyktigas
vid vanlig temperatur, sprider sig dess starka, egendomligt obehagliga
lukt vidt omkring, hvilket ej sällan försvårar dess användande för
medicinskt ändamål. Ehuru jodoformen upptäcktes redan 1822, fann
densamma först på 1870-talet användning hos kirurgerna som ett
desinficierande medel att strö i och omkring operationssår m. m.
Jodoformens antiseptiska verkan beror antagligen, åtminstone delvis, på
en småningom skeende afspjälk-ning af fri jod. Dess direkta
antiseptiska förmåga är obetydlig; men den befordrar sårläkningen genom
att hålla såret torrt och friskt. Medlet anbringas mest i infekterade
sår efter dessas grund-
1427-
liga rengöring och desinfektion med andra, kraftigare medel.
Inträffade förgiftningsfall genom jodoform mana till försiktighet vid
dess begagnande. Svår jodoformförgiftning utmärkes särskildt af
egendomliga symtom från nervsystemet, äfven anfall af sinnesrubbning,
och kan leda till döden. Såväl jodoformens dåliga lukt som dess
giftighet ha ledt till prof ning af talrika "surrogat", mest jod- och
vismutföreningar, t. ex. dermatol, xeroforrn, airol m. fl. Jfr art. An
t is e p t i k, sp. 1162. C. G. S.
Jodofórmium. Se Jodoform.
Jodoformvele, med. farm. Se Vele.
Jodoföreningar, kem. Se Jodoniumbaser.
Jodol [jådål], kem., tetrajodpyrrol, C4 J4 NH,
er-hålles genom inverkan af jod på pyrrol vid närvaro af
kvicksilfveroxid eller alkalier. Svagt gult, lukt-och smaklöst,
kristalliniskt, i vatten nästan olösligt pulver, hvilket nyttjas i
medicinen i st. f. jodoform, framför hvilket det har fördelen att vara
luktlöst. P. T. C.*
Jodometri, kem., analytiska mätningsmetoder,
som grunda sig på jodlösningars reduktion till jod-vätesyra eller
jodider. Man bereder under tillsats af jodkalium en jodlösning af känd
halt (jfr J o d) och kan sedan bestämma reduktionsförmågan hos
lösningar af andra ämnen genom att iakttaga, hur stor mängd af
jodlösningen dessa förmå affärga, d. v. s. hur mycket jod de öfverföra
till jodväte. Genom tillsats af litet stärkelseklister kan
färgöfvergången vid behof göras synnerligen skarp. För ett noggrant
fastställande af jodlösningens koncentration "ställes" densamma med en
natriumtiosulfat-lösning (hyposulfifitösning) af känd halt. Tiosulfatet
öfvergår vid inverkan af jod till ett salt af tetrationsyra enligt
formeln: 2 Na2 S2 03+J2 = Na2 S4 06+2 Na J. H. E.
Jodo´niumbaser, kem. 1892 upptäckte
Willge-rodt, att j o d b e n s o l, C6 H5 J, kan förenas med 2 atomer
klor till kloriden C6 H5 J C12, i hvilken klor kan utbytas mot syre, då
jodosobensol, C6 H5 JO, uppstår, samt att nämnda oxid kan ytterligare
förenas med syre till j o d o b e n s o l, C6 H5 J02. Båda äro
explosiva fasta ämnen. Jodoso- och jodoföreningar framställdes kort
därefter äfven af V. Meyer, som vid deras behandling med fuktig
silfveroxid erhöll Jodoniumbaser, d. v. s. organiska baser af typen E2
J OH. Den mest bekanta af dem, difenyl-jodoniumhydrat (C6 H5)2 J . OH,
är starkt alkalisk, ger salter med syror samt motsvarar ammoniumbaserna
E4 . N . OH och sulfinerna Es. S . OH. P. T. C. (H. E.) Jodosobensol
[-sål], kem. Se Jodoniumbaser.
Jodosoföreningar, kem. Se Jodoniumbaser.
Jodospongin, kem. Se Jod.
Jodotyrin. 1895 gjorde E. Baumann den märkliga
upptäckten, att sköldkörteln normalt innehåller jod i form af en
ägghviteartad förening, hvilken han sökte isolera och benämnde
tyrojodin och som man trott vara bärare af sköldkörtelns fysiologiska
och terapeutiska verkningar. Namnets likhet med tyreoidin, hvarmed
menas preparat af sköldkörteln i dess helhet, som redan förut användts
som läkemedel, gjorde, att detsamma mycket snart utbyttes mot
jodotyrin. Under detta namn förstås dock numera ej någon bestämd kemisk
förening - det är tvifvelaktigt, om någon sådan ännu kunnat framställas
ur sköldkörteln -, utan en blandning af ur Sida 1428 fårsköldkörtlar
enligt olika metoder framställd jodhaltig substans med mjölksocker i
sådana proportioner, att blandningens jodhalt är densamma som den
färska körtelns (hvilken i medeltal beräknas till 3 mg. jod på 10 gr.
körtel).
En jodotyrin-tablett väger vanligen 0,3 gr. och innehåller alltså
ungefär 0,1 mg. jod i organisk bindning;
3-5 dylika tabletter pläga vara vanlig dos för en vuxen person.
Jodo-tyrinet ansågs först kunna till fullo ersätta själfva den torkade
sköldkörtelsubstansen som läkemedel mot de många olikartade sjukdomar
(t. ex. myxödem, gikt, fettsot m. m.), vid hvilka sköldkörtel ges (jfr
Sköldkörtel), men en senare tids erfarenhet-här visat, att så ej är
förhållandet, och numera användas i regel preparat af hela den
försiktigt torkade och pulveriserade körteln (tyreoidea-tabletter,
tyreoidin). Vid framställning af det s. k. jodo-tyrinet kunna nämligen
icke kemiska ingrepp undgås, hvilka sannolikt på ett eller annat sätt
förändra de i körteln befintliga verksamma ämnena, och fastställandet
af jodhalten lämnar ju icke någon garanti för, att preparatet har
vederbörlig verkningsförmåga, så mycket mindre som förhållandet mellan
sköldkörtelns jodhalt och dess fysiologiska (och terapeutiska)
verksamhet ännu ingalunda kan anses vara klargjordt. S. J-n.
Jodpore. Se J o d h p u r.
Jodpreparat, med. farm., kallas allmänneligen
hvarje farmaceutisk beredning, i hvilken jod ingår som en
hufvudbeståndsdel. I Sv. farmakopén finnas upptagna, utom själfva ämnet
j o d, äfven k a-1 i u m- och natriumjodid (Jodetum kalicum och
natricum), kvicksilfverjodid (Jodetum hydrargyricum prcecipitatum) och
k v i c k s i l f-v e r j o d u r (Jodetum hydrargyrosum), j o d o f o
r m samt de f armaceutiska preparaten j ä r n j o d u r-p i 11 er
(Pilulce jodeti ferrosi), järnjodursi-r a p (Syrup. jodet. ferros.), j
o d s å p a (Säpo jodatus), jodsprit 1. jodtinktur (Solutio jodi
spirituösa) och stark jodsprit (Solutio jodi concentrata). Viktigast af
dessa äro jodkalium och jodnatrium, som särskildt utmärkas genom att
kraftigt öka saftströmningen, hvarigenom de kunna bringa sjukliga
ansamlingar af vätska och äfven af vissa slags celler och väfnader till
att uppsugas och försvinna. Härmed sammanhänger antagligen i väsentlig
mån dessa medels kraftiga verkningar i framskridna fall af syfilis,
likasom deras användning i flera andra riktningar, l föreningarna med
kvick-silfver och järn äro metallerna hufvudsaken (se J amin e d e l
och Kvicksilfverpreparat). Jodsprit och jodsåpa användas utvärtes som
hudretande medel samt för att vid vissa kroniska sjukdomsprocesser i
huden eller underliggande organ befordra aflägsnande af patologiska
produkter ur dessa samt nybildning af normal väfnad. Se äfven J o d i p
i n och Jodoform. C. G. S.
Jodprof, bot. Se Assimilation, sp. 239.
Jodrus. Se Jodförgiftning.
Jodsalter, kem., salter, som
innehålla jod. Hit höra dels jodurer och jodider (se d. o. och J o d),
således salter af jodvätesyran, dels j o d a t e r, d. v. s. salter af
jodsyran (se Jod). Vanligast bland jodiderna äro jodkalium (se d. o.)
och jodnatrium Na J. Bland jodaterna är natriumjodat Na J03
viktigt som råmaterial för jodtillverkningen (se Jod). H. E.
1429-
Jodsilfverkollodiumförfarandet, fotogr. Se
Fotografi, sp. 991. Jodsprit, med. farm. Se
Jodpreparat. Jodsyra, kem. Se Jod. Jodsåpa, med.
Farm. Se Jodpreparat. Jodtal, kem., en för
fettanalysen viktig konstant (se Fett, sp. 123), som anger, huru mycket
jod, uttryckt i procent af dess egen mängd, ett fett förmår binda
(Hübl). Af den upptagna jodmängden framgår nämligen fettets halt af
omättade fettsyror. Hiibls jodtal bestämmes på följande sätt: till
kloroformlösningen af en bestämd mängd fett sättes ett öfverskott af en
lösning af 25 gr. jod + 30 gr. sublimat i 1,000 gr. 95-procentig
alkohol H- 5 procentig rykande saltsyra. Efter 2 timmar
tillbakatitreras oangripen jod med natriumtiosulfatlösning (se J o d
o-metri), sedan profvet blifvit försatt med en jod-kaliumlösning och
utspädt med vatten. H. E. Jodtinktur, kem. och med.
farm. Se Jod och Jodpreparat. Jodum. Se Jod. Jodur,
kem. Se Jod i d. Jodviolett, detsamma som Hofmanns
violett. SeAnilinfärger. Jodväte, Jodvätesyra, kem. Se
Jod.
|
|